muskarcusamotrebakurva

Hade en helt fantastisk dag med släkten igår och verkligen alla utom syster m.fam, som ju är på semester, och ena kusinen kom. Hade fullt hus i min lilla tvåa med 16 vuxna och 6 barn, men det var Helt underbart och de uppskattade och åt av allt.. Fick dessutom fina presenter och pengar så nu kan jag fixa naglarna och köpa med mig det sista till turkarna utan att behöva oroa mig för att överleva hemma innan.

Idag är dock en mindre bra dag. Vaknade efter tre timmars sömn och inser att det är bajsväder ute för sent så nu sitter jag på jobbet och fryser eftersom både tjocktröja och arb.jackan ligger hemma. Det är grått, kallt och jag har redan fått bråk av en kund. Livet känns just nu inte på topp och jag är inte heller på topp. Förkylningen är tillbaka och igår så låg jag och snackade i telefon med H i tre timmar, tillslut fick jag nog och flippade nästan så jag fick lägga på och säga som det var. "Vi ska inte vara vänner mer".

 

Killen är seriöst helt jävla paj. Han är så trasig så jag vet fan inte ens om den duktigaste psykologen kan hjälpa honom faktiskt och jag börjar fundera på om han har nån bokstavskombo eller liknande. Hans beteende och sätt att tänka driver mig till vansinne och det som stör mig mest är att han säger att han vet att han kastar bort det bästa som förmodligen hänt honom, medans han samtidigt bevisar att han inte vet ett skit om att det är så. Han kämpar inte för någonting, inte ens för min vänskap men samtidigt säger han att jag är en helt underbar person och att han tycker om mig... Nä jag är så jävla less på det här nu så jag spyr. Karusellen "Janet och Hussein" är så jävla över nu och jag hoppas att det håller i sig nu för jag vill inte att han hör av sig igen. Jag vill gå vidare på riktigt och jag vill tro att det finns någon där ute som kommer att kämpa för mig och bevisa att jag Är värd att älskas, som visar det, som lägger märke till de små saker jag tycker om utan att jag säger det, som sliter upp mig ur soffan och får ut mig på äventyr när jag som mest behöver det, som visar mig att det är ok att visa sig svag ibland men som kan vara svag med mig också. Jag är så less på att vara känslokall och hård och att ha en mur runt mig, men är det nåt jag lärt mig nu efter hela den här skiten så är det att man inte kommer någonstans med att vara så men att man ska ta det försiktigt på samma gång så att hjärtat inte pajar innan man träffar någon som tar hand om det.

Jag ska inte vara skeptiskt och tro det värsta när jag träffar någon, däremot så ska jag vänta ett tag med att göra det och försöka laga mig själv först..

Som jag tjatar om hela tiden (bla.)- Jag vill ha semester nu! Jag behöver det verkligen mer än någonsin och jag känner mig redan på bristningsgränsen. Jag vet inte hur fan jag ska hålla ut de sista dagarna nu, men det är verkligen sparlåga jag kör på och om resan hade vart bara en vecka längre bort så tror jag inte att jag hade klarat det. Varenda cell i min kropp bråkar och vill sprängas och jag har ont precis överallt, jag är konstant trött och jag är stressad inombords trots att jag börjar komma i ordning med allt..

Nä, ge mig en solstol på stranden, en korsordstidning eller bok och en flaska kallt vatten. 10 dagar kvar.. 10 "ynka" dagar.......