muskarcusamotrebakurva

Då blir jag rädd.. Allt brukar alltid skita sig för mig och visst, det har var tråkigt men inte mer än att man är lite halvdeppig över situationen i nån dag och sen är det bra igen. Den här ggn är jag så jävla rädd att det ska gå åt helvete, att det ska sluta innan det hunnit börja och att jag ska bli sårad. Det låter konstigt med tanke på vår situation men om detta skulle sluta dåligt eller sluta nu så skulle jag bli så sjukt jävla hjärtekrossad. Jag har inte vart kär - på Riktigt Kär- i nån sen dumfan och honom blev jag kär i när jag var 20, så det är sju år sedan.. Den dagen jag tog telefonen och ringde samtalet till honom och fick reda på skiten så svor jag att aldrig bli kär igen och att inte lita på män, nåt jag hållt (något så när iaf, jag försöker ju att lita på folk) fram tills nu. Nu är jag kär igen och mer än nånsin tror jag, det känns verkligen i hjärtat som att den här killen är "den rätta" och vad jag väntat på i alla år, nån som förstår mig och min kultur. Jag har nog aldrig vart så rädd i mitt liv innan när det kommer till känslor och jag analyserar och överanalyserar varenda liten detalj när vi pratar, tonläge, sättet han säger nåt på och hur han säger det med ordvalen..
Psykstina is back.. Fan vad jag hoppas att detta går bra! SNÄLLA snälla snälla gode gud, ge mig (oss) en chans iaf, jag orkar inte att bli ledsen nu. Inte över en man iaf.


Det här med kärlek är jävligt läskiga saker. Härligt visst, men fan så jävla jobbigt.