muskarcusamotrebakurva

Träffade min M i förra veckan och har nu pratat ut om allt- jag har fått tillbaka min själsfrände! <3

Lycka. Bara så enkelt <3

Igår var mamma och morfar på bingo på kvällen, något de brukar åka på ibland då morfar är änkling och lite ensammen. Igår när mamma släppte av morfar vid 22-tiden så väntade hon för första ggn någonsin inte tills han hade kommit in i sovrummet för att vinka utan bara tills han kommit in i garaget ordentligt för att gå källarvägen upp. Hon hann bara hem innan hon fick samtalet- "jag har haft inbrott".. Mamma och pappa kastade sig in i bilen och hem till en morfar som skakade i hela kroppen, grät och var rädd samt uppgiven.. "Tänk om"- det är ett ord som dykt upp i allas våra huvuden under dagen (jag fick veta först idag). Men mest i min morfars huvud.. Han är 82 år gammal, han förlorade min mormor efter 56 år som gifta för fem år sedan, för två år sedan så fick han en hjärtattack och nu detta. Hur mkt ska en person behöva ta? Jag är så arg, ledsen och helt hysterisk över detta faktum.. Han har bott i samma hus, ett hus han själv hjäpt till att bygga, i över 50 år. Hans trygga plats, och att sedan veta att man haft främmande människor därinne som våldtagit ditt hem? Din frizon och trygghet? De hade bänt upp ett av de fina skåpen i matrummet också, en kärleksgåva från honom till min mormor på sent 80-tal och som på den tiden var jävligt dyrt. Min morfar har kämpat hela livet, varit ett av 13 syskon, jobbat sig upp från botten till toppen och aldrig någonsin klagat eller varit elak mot någon. Han har bara haft värme, medmänsklighet för de han träffat på och han har (tillsammans med mormor) hjälpt otaliga människor med diverse problem. Min mormors mamma hämtade han hem från ett sjukhem för att ist hjälpa mormor att vårda henne hemma, han och min mormor tog hand om min mormors systerdotter från det att hon var ett år tills dess att hon började skolan (och kärringen som kallade sig mamma beslutade sig för att hon nu var gammal nog att ta hem henne igen till deras sorg), han hade under en period tre jobb för att ha råd att försörja alla, hjälpa sin familj och för att kunna bygga upp ett hus åt sig och mormor och familjen. Ett hus som några äckliga, vidriga råttor nu våldtagit för att få pengar?!? Tack Gud så tog de inget då han inte har värdesaker hemma, men ändå. De har varit inne i hans innersta, de har sett bilderna på mormor, de bilder som står på det skåp de brytit sönder. Jag tror på Gud och jag hoppas och ber att dessa vidriga monster för evigt brinner i helvetet efter vad de gjort mot honom- mot mig och min familj. Vi som inte kan göra någonting mer än att säga att hoppas att allt ska bli bra och vi som bara kan hoppas att det vi säger är sant.. Han kommer att sova hos mamma och pappa i någon/några nätter till och sen har jag sagt att jag kan sova hos honom om han vill tills han hittar tillbaka till tryggheten.. Jag mår bara så jävla brutalt dåligt över detta. Älskade, finaste, snällaste och bästa morfar. Herregud vad jag önskar att jag kunde få saker ogjorda, att jag kunde ta över smärtan, ängslan, sorgen och rädslan ifrån dig. Min morfar <3

Igår tog jag kontakt med en av mina äldsta och bästa vänner som det sket sig rätt rejält med för en tid sedan.. Allt blev helt fel och vi avsutade vår vänskap. Dock så har jag tänkt på den här personen väldigt mkt under hela den här tiden och nu kände jag att jag inte kunde låta det gå längre. En person som vetat så mkt om mig som jag kunnat släppa ut, som funnits i skratt och tårar och som jag klassade som en familjemedlem. Att bara låta saker bero kändes helt enkelt fel och ovärdigt och hur det än blir nu så är jag otroligt glad över att jag tog steget så att vi iaf får en chans att prata ut och förhoppningsvis kan reda ut allt- hur det än är så kommer jag alltid att älska personen i fråga så det käns rätt i hjärtat.

Vad gäller P så känns det dock bara smärtsamt. Träffade honom snabbt igår när jag släppte av R och allt jag kan tänka på är hur falskt det var. Hur dum jag känner mig.. Fast egentligen så borde jag inte det utan vara stolt över mig själv och mina känslor, synd bara att så inte är fallet. Det var iaf inte awkward och tyst utan vi pratade på något sånär som vanligt och ja, nu får vi helt enklelt se om vi kan vara vänner eller om vi får hålla det till att ses när han är med om jag träffar R osv.

Sitter i (skam)kuren idag helt ensam hela passet, det har var it sjukt mkt bilar in och gått relativt fort. Skönt! Däremot jäkla tråkigt att sitta själv, men imorgon får jag iaf lite sällskap.. Slutar 22 och då ska jag åka med R och fika och snacka lite skit. Älskar verkligen att vi fått upp kontakten igen, speciellt med tanke på att jag förlorat kontakten med en av mina närmsta vänner, men det är jobbigt samtidigt eftersom hon är P´s syrra. Kommer ju aldrig bli av med honom och jag vill heller inte prata för mkt om honom med henne då jag inte vill att hhon ska hamna emellan på något sätt. Funderar på att smsa honom och kolla om vi kan snacka snabbt nån dag, bara få det överstökat och så att det inte blir avkward (stavning?) när vi ses nästa gång. Speciellt om nästa gång innebär att hennes barn är med.. Så himla ledsen i hjärtat dock över att det blev såhär, jag borde aldrig ha gett mig in i det här igen. Nästan 10 år senare så kan man ju tycka att känslor borde vara helt borta och att huvudet borde vara klart. Men nej, inte om man heter Janet, då kommer varenda känsla i hela kroppen tillbaka och man lever i ett lyckorus och tänker att "äntligen har jag träffat någon som jag känner mig trygg med, som jag litar på och som tycker om mig för den jag är då vi redan känner varandra". Pallar inte. Vet inte om jag ska skratta eller gråta och jag orkar inte älta helgen i huvudet mer men den går runt som en dålig repris iaf. Depp.

I fredags sprack bubblan, allt gick åt helvete och Ändå är det jag som sitter och tröstar honom, berättar att allt kommer att bli bra och låter honom sova över.

Skjut mig bara. Pallar inte mer ont i hjärtat. Ska aldrig mer sänka garden och tänka det bästa. Kommer inte lita på någon, tro på vad de säger eller lita på magkänslan. Alla ord, alla handlingar, allt vi gjort tillsammans, alla kyssar, alla kramar och allt annat- allt var en lögn och jag var dum nog att tro på den. Tro på att det var min tur, tro på att det var min P och tro på att det var på riktigt.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men jag har Aldrig Någonsin känt mig så lurad och så dum. Bortgjort och förudmjukad... Om marken bara öppnade sig så skulle jag vara den första att sjunka ner.

Det känns som att allt börjar ordna upp sig just nu, vågar knappt ens tänka det och eg inte skriva det heller men allt känns bara så jäkla bra!
Kommit tillbaka till ett arbete jag älskar (ok mest kollegorna då men arbetet duger), fått en ny lägenhet som jag Älskar, fått upp kontakten med en gammal kompis och det känns så sjukt bra med P. Att man kan känna så mkt för någon nästan 10 år senare är ju helt sjukt och samtidigt så känns det bara så himla bra. Vi tar det försiktigt och en dag i taget vilket känns bra...
All and all- life is good!

Fyllt i en liten lånelista nu också- (skam)kuren på måndagar är lite för händelselös så nåt tidsfördriv måste man ha:

Hur gammal är du? 29.
Hur gammal känner du dig? Ibland som 18 och ibland som 175 ;)
Vad har du gjort i dag? Städat hela mamma och pappas hus, tvättat några maskiner, ätit och nu är jag på jobbet sedan en timma (sjukt driftig tjej idag!).
Vilken film såg du senast? The greys- nån Alien-”skräckis”.
Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför? Våren. Allt börjar blomma ut och bli grönt, människor blir gladare och allt blir så mkt finare. Sommaren är ju också helt underbar men jag tror nästan att våren vinner ändå.
Är du besatt av någonting? Lakrits!
Beskriv platsen du befinner dig på just nu? Ett litet hus med två datorer, fyra kontorsstolar, massa lappar som hänger överallt och med en utsikt över en stor parkeringsplats.
När vaknade du i dag? Strax innan 9.
Vilken är din favorithögtid? Midsommar
Vad lyssnar du på just nu? Datorsurr, jag har inte satt på min spotify än.
Har du någon gång brutit ett ben? Nej.
Snarkar du? Ibland gör jag det, men det är ju inget jag hör :)
Hur går du helst klädd? Leggins och klänning eller kjol.
Vilket stjärntecken är du född i? Lejon.
Vad sa du senast? "Heeeeej P- nu är jag tillbaka hemma igen!”
Vad har du i dina fickor? Nycklar.
Vad köpte du senast? Matvaror.
Hur många gånger har du flyttat? Två nu när jag är klar.
Vad åt du till frukost? Två knäckemackor med skinka och paprika och två ägg.
Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? Jag var 19 och hängde på krogen varje onsdag, fredag och lördag :D
Vart lägger du din mobiltelefon när du sover? På golvet så långt ifrån sängen som möjligt om jag ska upp tidigt, annars ligger den bredvid mig i sängen.
Är du blyg? Ibland.
Vad heter du i andranamn? Anna och Melissa.
Har du svenskt ursprung? Ja, halvt.
Har du, eller har haft, något smeknamn? J, Janet, Nettis.

Inte så lätt direkt. Jag är så sjukt less på att bli överkörd/trampad på/dumförklarad, och Framförallt så är jag så brutalt less på alla dessa Jävla lögner! Gift/sambo/otrogen osv har alla varit tydligen och nu visar det sig att Z också ljugit. såklart. Min magkänsla och jag hade rätt igen.. men så har vi P. Han är inget av det där (kanske lögnare vad vet jag än), men istället så är han bara ett as. När blir det min tur att vara sådär äckligt lycklig eg? Och Varför lyckas jag alltid gå på nitar? Varför kastades P ens in i mitt liv igen?!? För att jag ska känna samma sak som för 10 år sedan?
Ska nog strunta i alla killar helt istället och koncentrera mig på mig själv, min vikt och mitt nya hem. Tur att jag har familj och vänner som lyfter mitt liv, där har jag helt klart de bästa någonsin <3

Idag ringde jag ett samtal.. Det kändes så bra att få höra rösten på andra sidan, men sen när jag la på så kom hugget i magen.
Orkar inte vara såhär längre! Vad är det för fel på mig eg? Varför känner man sig så lost och planlös hela tiden? Känner mig stressad utan att veta varför och känner mig konstant vilse. Ny lägenhet, en underbar familj, jordens bästa vänner och ändå?
Hur börjar man på ny kula? Hur glömmer man det som varit?
Och framförallt- hur skapar man en framtid utan att behöva stå för konsekvenserna?

Har preliminärbokat en resa till turkarna med Plupp 7-21 maj. Var såååå sjukt glad först då jag Verkligen behöver få komma bort och rensa hjärnan ett tag, men såklart fick man ett bakslag även där och nu vet jag inte längre om jag kommer få semester.. Men jag hoppas och Ber att jag får det så att jag kan börja räkna ner lite och sen få komma bort och glömma lite av alla problem.. Håll tummarna för mig?!?
Annars händer det inte så mkt, träffar inte längre "han" och det är lika bra det. Tråkigt att vara ensam igen, men hellre själv än att vara någons trasdocka. Har tappat bort mig själv lite denna höst och vinter, känner mig konstant trött och nedstämd och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den onda cirkeln. Däremot så vet jag Att jag kommer lyckas, jag vet ännu inte bara när.
Ska röntga huvudet snart också, har haft en jobbig huvudvärk alldeles för länge och jag har lite fel på ena ögat så läkarn ville att jag skulle göra en jätte-röntgen. Kul liv!

Nä, nu hoppas jag på bra provsvar och att jag får semester!

Hatten av för henne, för hon kan sätta orden på ens innersta tankar och känslor.. Sen en tid tillbaka har jag varit tom, Och försökt att hitta spår som leder rätt. Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan, Och mitt i allt så ska man vara sann. För allting jag skriver blir ändå för kort, Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort. Sen en tid tillbaka har jag varit tyst, Och försökt att känna efter hur det känns. Ja man gör som alla andra och försöker att bli van ,Men jag har tröttnat på att vara likadan. Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag, Och försökt att vara nån till lags. Ja man kämpar för en plats som passar både här och där, Och snart har man glömt vem man är....

Just där raserade korthuset, jag orkar inte med mig själv längre. Orkar inte trycka ner mig själv mer men det är det enda jag kan verkar det som. De vänner jag förlorat, den kärleken jag önskar och den jag vill vara.. Jag pallar verkligen inte mer. Orkar inte lyssna på hans ord mer heller för hur bra jag än mår just i den stunden så känner jag mig som en urvriden disktrasa när han går.. Känner mig äcklad av mig själv, av min dumhet och av honom som tror att jack köper allt. Men mest av allt så orkar jag inte med den fysiska smärtan i bröstet, den psykiska smärtan jag bär på konstant och saknaden av den vän jag trodde skulle finnas för evigt. Jag vet inte längre vem jag är eller vem jag ska vara för att bli älskad, i alla sorts relationer. Allt jag vill är att må bra, men jag minns inte ens när jag sist mådde bra på Riktigt. ibland önskar jag bara att jag kunde vrida tillbaka klockan, eller att jag fick försvinna en stund.

Nä den här perioden är inte ok.. Ett till cancer besked i släkten (tackar Gud dock att den är opererbar och inte livshotande), min nära ligger fortfarande på sjukhuset och ska snart börja med behandlingar om h-n är stark nog.. Jag ber varje dag för ett mirakel! Det är så jävla hemskt.. Sen så saknar jag en person som brukade stå mig närmst och jag känner mig allmänt kraftlös. Hoppas allt vänder snart, pallar verkligen inte mer... :'(

Förra året slutade tungt och detta år började ännu värre.. I december åkte min pappa in på sjukhus i fyra hemska dagar och när vi trodde att allt var bra, då det tack gode Gud blev bra med pappa, så kom nästa smäll.
Just nu ligger en av de personer jag känt längst i livet på sjukhus och slåss för sitt liv. I början var de 48 första timmarna kritiska men nu när de är över så kom nästa besked.. Cancer i magen, lever och båda lungorna och vi vet inte hur länge vi har personen kvar hos oss. mitt hjärta blöder och jag här gråtit så mkt under nyår att det inte längre finns tårar kvar. Allt känns bara så fruktansvärt jobbigt och tungt just nu. Men jag hoppas och ber för ett mirakel, jag kan inte föreställa mig ett liv utan denna person som följt mig sen dag ett i livet.
Livet är så fruktansvärt orättvist ibland!