muskarcusamotrebakurva

Igår tog jag kontakt med en av mina äldsta och bästa vänner som det sket sig rätt rejält med för en tid sedan.. Allt blev helt fel och vi avsutade vår vänskap. Dock så har jag tänkt på den här personen väldigt mkt under hela den här tiden och nu kände jag att jag inte kunde låta det gå längre. En person som vetat så mkt om mig som jag kunnat släppa ut, som funnits i skratt och tårar och som jag klassade som en familjemedlem. Att bara låta saker bero kändes helt enkelt fel och ovärdigt och hur det än blir nu så är jag otroligt glad över att jag tog steget så att vi iaf får en chans att prata ut och förhoppningsvis kan reda ut allt- hur det än är så kommer jag alltid att älska personen i fråga så det käns rätt i hjärtat.

Vad gäller P så känns det dock bara smärtsamt. Träffade honom snabbt igår när jag släppte av R och allt jag kan tänka på är hur falskt det var. Hur dum jag känner mig.. Fast egentligen så borde jag inte det utan vara stolt över mig själv och mina känslor, synd bara att så inte är fallet. Det var iaf inte awkward och tyst utan vi pratade på något sånär som vanligt och ja, nu får vi helt enklelt se om vi kan vara vänner eller om vi får hålla det till att ses när han är med om jag träffar R osv.

Sitter i (skam)kuren idag helt ensam hela passet, det har var it sjukt mkt bilar in och gått relativt fort. Skönt! Däremot jäkla tråkigt att sitta själv, men imorgon får jag iaf lite sällskap.. Slutar 22 och då ska jag åka med R och fika och snacka lite skit. Älskar verkligen att vi fått upp kontakten igen, speciellt med tanke på att jag förlorat kontakten med en av mina närmsta vänner, men det är jobbigt samtidigt eftersom hon är P´s syrra. Kommer ju aldrig bli av med honom och jag vill heller inte prata för mkt om honom med henne då jag inte vill att hhon ska hamna emellan på något sätt. Funderar på att smsa honom och kolla om vi kan snacka snabbt nån dag, bara få det överstökat och så att det inte blir avkward (stavning?) när vi ses nästa gång. Speciellt om nästa gång innebär att hennes barn är med.. Så himla ledsen i hjärtat dock över att det blev såhär, jag borde aldrig ha gett mig in i det här igen. Nästan 10 år senare så kan man ju tycka att känslor borde vara helt borta och att huvudet borde vara klart. Men nej, inte om man heter Janet, då kommer varenda känsla i hela kroppen tillbaka och man lever i ett lyckorus och tänker att "äntligen har jag träffat någon som jag känner mig trygg med, som jag litar på och som tycker om mig för den jag är då vi redan känner varandra". Pallar inte. Vet inte om jag ska skratta eller gråta och jag orkar inte älta helgen i huvudet mer men den går runt som en dålig repris iaf. Depp.

I fredags sprack bubblan, allt gick åt helvete och Ändå är det jag som sitter och tröstar honom, berättar att allt kommer att bli bra och låter honom sova över.

Skjut mig bara. Pallar inte mer ont i hjärtat. Ska aldrig mer sänka garden och tänka det bästa. Kommer inte lita på någon, tro på vad de säger eller lita på magkänslan. Alla ord, alla handlingar, allt vi gjort tillsammans, alla kyssar, alla kramar och allt annat- allt var en lögn och jag var dum nog att tro på den. Tro på att det var min tur, tro på att det var min P och tro på att det var på riktigt.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta, men jag har Aldrig Någonsin känt mig så lurad och så dum. Bortgjort och förudmjukad... Om marken bara öppnade sig så skulle jag vara den första att sjunka ner.

Det känns som att allt börjar ordna upp sig just nu, vågar knappt ens tänka det och eg inte skriva det heller men allt känns bara så jäkla bra!
Kommit tillbaka till ett arbete jag älskar (ok mest kollegorna då men arbetet duger), fått en ny lägenhet som jag Älskar, fått upp kontakten med en gammal kompis och det känns så sjukt bra med P. Att man kan känna så mkt för någon nästan 10 år senare är ju helt sjukt och samtidigt så känns det bara så himla bra. Vi tar det försiktigt och en dag i taget vilket känns bra...
All and all- life is good!

Fyllt i en liten lånelista nu också- (skam)kuren på måndagar är lite för händelselös så nåt tidsfördriv måste man ha:

Hur gammal är du? 29.
Hur gammal känner du dig? Ibland som 18 och ibland som 175 ;)
Vad har du gjort i dag? Städat hela mamma och pappas hus, tvättat några maskiner, ätit och nu är jag på jobbet sedan en timma (sjukt driftig tjej idag!).
Vilken film såg du senast? The greys- nån Alien-”skräckis”.
Sommar, höst, vinter eller vår, vilken föredrar du? Varför? Våren. Allt börjar blomma ut och bli grönt, människor blir gladare och allt blir så mkt finare. Sommaren är ju också helt underbar men jag tror nästan att våren vinner ändå.
Är du besatt av någonting? Lakrits!
Beskriv platsen du befinner dig på just nu? Ett litet hus med två datorer, fyra kontorsstolar, massa lappar som hänger överallt och med en utsikt över en stor parkeringsplats.
När vaknade du i dag? Strax innan 9.
Vilken är din favorithögtid? Midsommar
Vad lyssnar du på just nu? Datorsurr, jag har inte satt på min spotify än.
Har du någon gång brutit ett ben? Nej.
Snarkar du? Ibland gör jag det, men det är ju inget jag hör :)
Hur går du helst klädd? Leggins och klänning eller kjol.
Vilket stjärntecken är du född i? Lejon.
Vad sa du senast? "Heeeeej P- nu är jag tillbaka hemma igen!”
Vad har du i dina fickor? Nycklar.
Vad köpte du senast? Matvaror.
Hur många gånger har du flyttat? Två nu när jag är klar.
Vad åt du till frukost? Två knäckemackor med skinka och paprika och två ägg.
Hur såg ditt liv ut för tio år sedan? Jag var 19 och hängde på krogen varje onsdag, fredag och lördag :D
Vart lägger du din mobiltelefon när du sover? På golvet så långt ifrån sängen som möjligt om jag ska upp tidigt, annars ligger den bredvid mig i sängen.
Är du blyg? Ibland.
Vad heter du i andranamn? Anna och Melissa.
Har du svenskt ursprung? Ja, halvt.
Har du, eller har haft, något smeknamn? J, Janet, Nettis.

Inte så lätt direkt. Jag är så sjukt less på att bli överkörd/trampad på/dumförklarad, och Framförallt så är jag så brutalt less på alla dessa Jävla lögner! Gift/sambo/otrogen osv har alla varit tydligen och nu visar det sig att Z också ljugit. såklart. Min magkänsla och jag hade rätt igen.. men så har vi P. Han är inget av det där (kanske lögnare vad vet jag än), men istället så är han bara ett as. När blir det min tur att vara sådär äckligt lycklig eg? Och Varför lyckas jag alltid gå på nitar? Varför kastades P ens in i mitt liv igen?!? För att jag ska känna samma sak som för 10 år sedan?
Ska nog strunta i alla killar helt istället och koncentrera mig på mig själv, min vikt och mitt nya hem. Tur att jag har familj och vänner som lyfter mitt liv, där har jag helt klart de bästa någonsin <3