muskarcusamotrebakurva

Hatten av för henne, för hon kan sätta orden på ens innersta tankar och känslor.. Sen en tid tillbaka har jag varit tom, Och försökt att hitta spår som leder rätt. Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan, Och mitt i allt så ska man vara sann. För allting jag skriver blir ändå för kort, Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort. Sen en tid tillbaka har jag varit tyst, Och försökt att känna efter hur det känns. Ja man gör som alla andra och försöker att bli van ,Men jag har tröttnat på att vara likadan. Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag, Och försökt att vara nån till lags. Ja man kämpar för en plats som passar både här och där, Och snart har man glömt vem man är....

Just där raserade korthuset, jag orkar inte med mig själv längre. Orkar inte trycka ner mig själv mer men det är det enda jag kan verkar det som. De vänner jag förlorat, den kärleken jag önskar och den jag vill vara.. Jag pallar verkligen inte mer. Orkar inte lyssna på hans ord mer heller för hur bra jag än mår just i den stunden så känner jag mig som en urvriden disktrasa när han går.. Känner mig äcklad av mig själv, av min dumhet och av honom som tror att jack köper allt. Men mest av allt så orkar jag inte med den fysiska smärtan i bröstet, den psykiska smärtan jag bär på konstant och saknaden av den vän jag trodde skulle finnas för evigt. Jag vet inte längre vem jag är eller vem jag ska vara för att bli älskad, i alla sorts relationer. Allt jag vill är att må bra, men jag minns inte ens när jag sist mådde bra på Riktigt. ibland önskar jag bara att jag kunde vrida tillbaka klockan, eller att jag fick försvinna en stund.

Nä den här perioden är inte ok.. Ett till cancer besked i släkten (tackar Gud dock att den är opererbar och inte livshotande), min nära ligger fortfarande på sjukhuset och ska snart börja med behandlingar om h-n är stark nog.. Jag ber varje dag för ett mirakel! Det är så jävla hemskt.. Sen så saknar jag en person som brukade stå mig närmst och jag känner mig allmänt kraftlös. Hoppas allt vänder snart, pallar verkligen inte mer... :'(

Förra året slutade tungt och detta år började ännu värre.. I december åkte min pappa in på sjukhus i fyra hemska dagar och när vi trodde att allt var bra, då det tack gode Gud blev bra med pappa, så kom nästa smäll.
Just nu ligger en av de personer jag känt längst i livet på sjukhus och slåss för sitt liv. I början var de 48 första timmarna kritiska men nu när de är över så kom nästa besked.. Cancer i magen, lever och båda lungorna och vi vet inte hur länge vi har personen kvar hos oss. mitt hjärta blöder och jag här gråtit så mkt under nyår att det inte längre finns tårar kvar. Allt känns bara så fruktansvärt jobbigt och tungt just nu. Men jag hoppas och ber för ett mirakel, jag kan inte föreställa mig ett liv utan denna person som följt mig sen dag ett i livet.
Livet är så fruktansvärt orättvist ibland!