muskarcusamotrebakurva

Ja alltså det här är fan inte nån solskenshistoria till inlägg men igår kom jag till nån form av insikt.. Eller vad man nu ska kalla det.. Men ja, jag insåg att jag verkligen är ganska ensam. Visst att jag har min familj och mina vänner, men det känns som att alla har sitt och jag har inget. Mina närmsta vänner börjar jag så sakteligen att glida ifrån och inte för att jag vill utan för att det blivit så och för att jag inte känner att jag vill "tränga mig på". Alla skaffar barn, gifter sig, förlovar sig, flyttar ihop osv. medans jag står på samma ställe jag alltid stått.

Det händer liksom inte nåt livsomvälvande i mitt liv. Den enda relationen jag räknat som "riktig" är över och var väl dessutom inte mkt til relation att tala om, och gemensamt med alla andra är ju att den inte höll. Är det verkligen såhär det ska vara? Är det såhär mitt liv ska se ut? Visst, jag Är älskad av familjen, vänner och framförallt mina syskonbarn och det Vet jag. Och ja, den kärleken i all ära- jag vore ingenting utan de jag älskar! Men samtidigt- VaFan?!! Ska jag aldrig få träffa nån som älskar mig, som inte kan leva utan mig, som längtar hem redan innan han gått därifrån, som skickar fina sms, som ser min bild framför sig varje gång han blundar, som känner min doft varje gång bara han tänker på mig, som sitter och fånler för sig själv ibland när någon säger mitt namn, som vill att jag ska vara mor till hans barn bara för att få se hur vi två blir en?

Jag är fan ledsen. Punkt.