muskarcusamotrebakurva

Pratade med H igår och insåg att hur smärtsamt det än är så Kommer det Inte att funka. Jag har blivit en blödig jävel som helt och fullt är inne på det här med äkta kärlek just nu och jag anser (tror jag) att jag förtjänar det. Jag vill ha nån som bara vill vara med mig, som vill se mig 24/7, som åker förbi mitt jobb för en snabb puss eller kram, nån som ringer bara för att få höra min röst och nån som andas allt som är jag och allt som är Vi. Någon som inte kan leva utan mig, som vill hitta på knäppa saker under tidets alla timmar för att han vet att jag älskar att göra spontana saker, som vet att jag är sur på morgonen så att han har kaffet är klart när jag går upp, som vet att jag blir glad av att kaffekoppen är diskad ist för i diskhon, som vet att jag är psykstina när jag är sur och som Vet att jag skulle göra precis allt för honom och att han gör Allt för mig. Någon som sätter mig i första rummet, som är stolt över att kalla just mig för sin och som inte kan se ens en dag in i framtiden utan mig vid sin sida. Som ser hur våra barn ser ut, hur våra barnbarn ser ut och som ser sig oss framför sig på ålderdomshemmet hand i hand i varsin gungstol..
H är inte den personen. Han vill planera, han vill sätta in mig i ett schema och han är inte alls spontan och impulsiv. Han säger att han verkligen tycker om mig och vill få det att funka, men han förstår vad jag menar också och att det inte går. Han vill att vi ska flytta ihop Nu, men när man vet att det är bara för att det är "praktiskt" och för att "då ses man ju typ hela tiden", så känns det inte annat än fel. Hade han velat det bara för att han är helt över öronen förälskad i mig och för att det är det som känns rätt i stundens hetta och galenskap så hade jag fan skrikit rakt ut och flyttat in sakerna i samma sekund.. Men jag kan inte leva med någon som är praktisk, som bara ser saker ur ett sakligt perspektiv och som känner bara just så mkt som han känner just nu.
Jag orkar inte med det psykiskt och ja, som sagt, jag tycker faktiskt att jag borde få förtjäna mer? Eller?
Jag vet inte om det finns sån kärlek kvar som jag vill uppleva, men jag antar att det bara är på film det finns eftersom jag inte upplevt det (Curly räknas fan inte med alls längre). Men jag vill verkligen tro att det finns och att jag en dag kommer att bli bevisad på att så är fallet, och tills den dagen kommer så är jag fan hellre själv än med en praktisk person.
Vi ska ses på fredag, som vänner och käka och gå på bio. Vänner.. Just nu så är jag så jävla arg på människan för att han är så jävla handikappad när det kommer till känslor så just nu vill jag bara be han att fara och flyga och att aldrig ta kontakt med mig igen. Men eftersom han tycker att jag har en vana att bryta kontakten helt (kanske inte helt obefogat) och iom att jag lovat att jag ska sluta med sånt så får jag väl lov att försöka mig på det här med att vara vänner. Jag vet iaf att jag känslomässigt kommer att klara av det för nu när vi pratat ut så inser jag att det ändå är lönlöst och jag tror verkligen att jag kommer ha lättare att gå vidare den här gången. Allt löser sig i sinom tid iaf...

Ja. Så är status, och även om det sticker till litegrann i hjärtat så känns det fan bra ändå. Jag har gjort vad jag kan, jag har fått ur mig precis varenda liten del av vad jag känner och jag har fått säga allt som ligger i mitt huvud och hjärta. Jag känner mig friare nu än innan på nåt skumt sätt och härifrån så kan det bara gå framåt..
Jag kommer att hitta nån en vacker dag och när jag gör det så ska det bli bra, från och med nu så är det jag som tror på äkta kärlek och från och med nu så ska jag fan vara helt och hållet öppen för den. Jag ska tillåta mig själv att tappa kontrollen helt och se vad som händer. Det här kommer bli bra. Jag känner det på mig.