muskarcusamotrebakurva

Kan inte sluta blogga tydligen, speciellt inte nu när jag måste få ur mig skiten som ligger på repeat i mitt huvud. Har totalt tappat självrespekten och stoltheten för mig själv, kvar är bara en spillra av vad jag brukar vara. Jag ler och går runt som om inget hänt, alla i omgivningen och speciellt på jobbet tror att jag mår bra trots allt och att jag är en stark och småkaxig sak. Visst, för så är det ju verkligen. Inte.
Låten som påminner mig om honom spelas överallt och hela tiden, jag tycker mig höra hans röst, så fort telefonen plingar så hoppas jag att det är han, jag tycker mig känna hans doft lite nu och då och på väg till jobbet idag trodde jag att det var han som gick nedför gatan när jag körde förbi i bilen.
Allt påminner om honom och det känns som att precis allt jag gör är kopplat till honom. Han är överallt och ändå ingenstans. Jag vill vara arg och jag vill tycka illa om honom, men det går verkligen inte och jag kan inte se det som alla andra ser. Jag kan inte se felet som de ser och så fort någon säger nåt elakt så vill jag skrika på dem och säga att det inte alls är så och att de inte alls får prata negativt om honom..

Jag önskar att vi aldrig någonsin hade träffats. Jag önskar att jag inte hade blivit kär i han.
Men mest av allt så önskar jag att det inte hade slutat såhär.