muskarcusamotrebakurva

Det slår mig ibland hur "gammal" jag faktiskt är och hur fantastiskt långt bak jag är i mitt liv om man jämför med vart jag vill vara och vad jag trodde som yngre. Jag har aldrig haft drömmar om att slå mig fram på arbetsmarknaden och få ett "topp-jobb", jag har aldrig känt att jag måste plugga för att bli nåt eller känt pressen utifrån. Allt jag ville när jag var yngre var att hitta ett jobb jag trivs med, en man jag älskar och sen bilda familj. Jag såg mig själv i ett hus med min man och mina barn som leker i trädgården medans jag pysslar därhemma efter en dag på jobbet..... Säkert skitlöjligt för många, men ack så viktigt för Mig.

Nu däremot. Nu fattar jag ingenting. Visst jag har ett jobb, men det är inte något jag älskar. Visst jag har en lägenhet- men den är inte Min på riktigt utan jag hyr den och visst jag har familj, men jag har ingen speciell som ringer mig för att höra min röst, som tröstar mig när jag är ledsen eller som jag kan smågnabbas med för absolut ingenting. Jag vet inte längre om jag ens vill ha barn. Jag vet inte vad för jobb jag kan tänka mig. Jag vet inte om jag längre tror på kärlek när det gäller mig. Jag är bitter helt enkelt. Min likgiltighet yttrar sig bittert och jag Hatar det.

Jag ska dock ta tag i MIG nu, jag ska se till att träna mer och att fortsätta äta rätt (inte ätit något onyttigt alls på dryga månaden), träna mer och se till att börja tycka om mig själv. Var ute på en powerwalk igår i 1 timma och 40 minuter med min syster och det var helt guld värt så nu gäller det att hålla kvar vid det bara. Jag är så less på att hata mig själv och att varje gång någon tar i mig få mina egna tankar om hur äckligt det är eller känna att jag måste dra in magen eller ändra ställning i soffan så att han inte ska känna alla veck. Fyfaan..

Nä, det är nu eller aldrig och jag ska verkligen kämpa med det den här gången och sen när jag känner mig mer i fas med det så ska jag ta tag i alla känslosåren, för just nu så orkar jag inte ens tänka på vad jag hade.

 

En sak som suger dock. Jag insåg häromdagen att jag älskar honom. Andra killen någonsin som jag känner att jag älskar, som jag tillåtit mig själv att släppa in och trots att vi kunde ha blivit ett "vi", så blev det inte så och kvar är bara ett jag. Med ett hjärta som vill gå sönder varenda sekund av min dag, men som jag kämpar för att hålla vid liv. Ibland suger livet lite och om karma hade en anledning för det här så hoppas jag Verkligen att det kommer att komma något så sjuuuukt bra i framtiden.