jag saknar dig.
Jag har börjat drömma om H, nästan varje natt drömmer jag olika drömmar om honom och jag tycker mig se honom i stort sett överallt. Hade en kund häromdagen med samma efternamn och såklart blev jag darrig i benen och fick hjärtat att hoppa över ett slag. Åker förbi en bil från hans företag och kör nästan av vägen för att jag inbillar mig att det är han som sitter bakom ratten.
Jag saknar honom så jävla mkt. Jag saknar hur vi kunde sitta och skratta åt riktigt sjuka saker tillsammans, hur vi redan skaffat internskämt, hur varm han var på morgonen när vi skulle gå upp till jobbet och han drog mig till sig för en kram innan och hur han alltid såg lite bortkommen ut när han kysst mig. Jag saknar hans lukt, de där grå hårstråna han har i sitt skägg som jag alltid retades för och att se hans saker halvt utspridda över hela mitt hem. Jag har verkligen försökt sudda ut allt som vart, låtsats om att han inte existerar och tänkt att jag nog faktiskt bara var lite kär i kärleken.
Men faktum är- jag Är kär i just honom. Jag kunde alltid vara mig själv med honom, jag kunde berätta saker utan att han dömde mig och jag var totalt ärlig med honom från första början. Inget spel, inget skitsnack, ingenting sånt..
Jag vet inte hur sånt här funkar, jag känner mig totalt förvirrad och som att någon kastat ut mig på öppet hav. Jag vill bara glömma honom och jag vet att jag kommer att göra det så småningom, säkert snart om jag bara försöker "komma ut i svängen igen" (som folk så fint säger) men så fort jag är ute så skiter jag i allt runtikring förutom de jag är med och bara Är just där och då.
Fan vilken tönt jag är eg.
Jag saknar honom så jävla mkt. Jag saknar hur vi kunde sitta och skratta åt riktigt sjuka saker tillsammans, hur vi redan skaffat internskämt, hur varm han var på morgonen när vi skulle gå upp till jobbet och han drog mig till sig för en kram innan och hur han alltid såg lite bortkommen ut när han kysst mig. Jag saknar hans lukt, de där grå hårstråna han har i sitt skägg som jag alltid retades för och att se hans saker halvt utspridda över hela mitt hem. Jag har verkligen försökt sudda ut allt som vart, låtsats om att han inte existerar och tänkt att jag nog faktiskt bara var lite kär i kärleken.
Men faktum är- jag Är kär i just honom. Jag kunde alltid vara mig själv med honom, jag kunde berätta saker utan att han dömde mig och jag var totalt ärlig med honom från första början. Inget spel, inget skitsnack, ingenting sånt..
Jag vet inte hur sånt här funkar, jag känner mig totalt förvirrad och som att någon kastat ut mig på öppet hav. Jag vill bara glömma honom och jag vet att jag kommer att göra det så småningom, säkert snart om jag bara försöker "komma ut i svängen igen" (som folk så fint säger) men så fort jag är ute så skiter jag i allt runtikring förutom de jag är med och bara Är just där och då.
Fan vilken tönt jag är eg.
Kommentarer
Trackback