muskarcusamotrebakurva

O har precis åkt hem och redan saknar jag honom litegrann. Sjukt eg när man tänker efter och inser vilka jävla svin man faktiskt har träffat innan utan att inse det när man väl är "inne i det". Med de andra har jag knappt vågat höra av mig för att jag vart rädd att störa eller ringa vid ett olägligt tillfälle, de andra har inte träffat mina vänner, de har knappt pussat en hej när demkommer eller vågat hålla en i handen när man är ute. Det har resulterat i att jag inte tyckt om att gosa med killar, hålla handen har aldrig vart min grej och jag har verkligen dragit många funderingar i mitt huvud om hurvida det är jag som är pinsam att visa sig med, om de kanske vart likadana som mig eller om de har nåt att dölja. Det sistnämnda har i 9 av 10 av fallen vart det rätta.. Men med O är det annorlunda på nåt sätt, med honom har jag inga alls problem att ligga och mysa, kramas, hålla han i handen och jag känner inte alls obehag av att höra av mig.. Jag är inte kär i killen, absolut inte, för jag känner han inte så väl än. Men bara det faktum att han åker från Husby varje dag bara för att han vill ses, att han hela tiden vill röra mig, pussa mig, krama mig och att han redan har träffat två av mina vänner visar hur jävla blind, dum och sjuk i huvudet jag vart innan.
Visst, jag vet inte alls vart det här kommer att leda eller hur det kommer att sluta, och visst att jag stör mig på åldern men samtidigt.. Den här gången ska jag bara njuta av att träffa nån som faktiskt är normal och om det går dåligt så kommer jag iaf att vara tacksam över insikten av att det är såhär det ska vara. Inget knussel och inte massa hemligheter eller massa skit. Bara enkelt och jävligt mysigt!

Nu ska jag plocka bort disken efter vårt lilla nattmål (haha, spaghetti, fattigt Janet) och sen ska jag försöka sova för i morron kommer min Vu och D hem till mig på juggekaffe innan jobbet. Nite nite folks.