muskarcusamotrebakurva

Jag har saknat. Jag har vart arg. Jag har vart ledsen. Jag har vart totalt uppriven. Jag har ifrågasatt. Jag har ältat. Jag har vart allt man kan tänkas vara och så ser jag henne och allt är som bortblåst. Det är Min S. Jag blev helt chockad idag när hon och pluppen överraskade mig med att hon var hemma (haha pluppen hade blivit överraskad hon med). Allt jag kännt innan var som bortblåst och jag bara stod och gapade. Jag har ändå funderat på det till och från, eller ja vem försöker jag lura? Jag har tänkt på det mest hela tiden och gått igenom saker och ting i mitt huvud ett antal ggr och vart lite smånervös inför att träffa henne igen.. Men bara det faktum att hon är i sverige och valde att inte bara träffa sin riktiga familj utan faktiskt Verkligen Ville träffa mig också betydde enormt mkt och jag insåg att hon faktiskt BRYR sig lika mkt som mig.. Vi har olika sätt att se saker, vi sa dumma saker till varann och vi båda ångrar en del saker. Men hon är fortfarande min S och hon kommer alltid att vara det. Hon bevisade idag att hon ser mig som familj lika mkt som jag sett henne som min familj och det gjorde mitt hjärta lite lyckligare.
Jag älskar min S, min vän, min syster, min valda familjemedlem. Min vänskapskrets är komplett igen <3

Jag <3 min S


Dagen har med andra ord vart underbar. Jag har vart på IKEA med mamma, syster och smaskis, jag har träffat pluppen och S, jag har fått träffa min M och senare på kvällen kom N över också. Mysdag till max!
Dock så har jag mens just nu och det känns som att alla känslor ligger utanpå kroppen.. Jag saknar Nån. Jag saknar att ha nån som kliar mig på ryggen, som biter mig i axeln eller nyper mig i armen för att jävlas, nån som ligger brevid mig i sängen och kramas, nån som viskar saker i mitt hår precis när jag håller på att somna så att jag knappt vet om det händer eller om jag drömmer och jag saknar nån att bara vara nära. Jag är fortfarande Dödsjävla rädd för att bli kär i nån, för att bli sårad och lämnad i en trasig hög och att knappt veta varken in eller ut. Men jag känner mig så redo för att chansa. Jag har redan vart med om det värsta som kunde hända när "han" gifte sig, och jag vet inte om nåt annat kommer kunna toppa det i kärleksväg. Jag överlevde det, så jag kan överleva allt. Jag vill prova igen. Jag vill verkligen bli kär. Att hoppa till när telefonen plingar för att det kan vara han som smsar eller ringer, känna pirret i magen när man ser honom och att få göra planer tillsammans. Jag vill vara en del av nåt och inte vara allas bihang. Jag är så fruktansvärt rädd för att alltid vara ensam och den alla alltid "tycker synd om" för att man inte hittat nån att dela livet med.. Visst, jag har folk i min omgivning som älskar mig och som jag älskar tillbaka, och jag tror eg inte att de ser mig som nåt misslyckande eller bihang. Men det är eg inte vad de tycker som räknas, för jag känner mig så och det kan vara tillräckligt illa. Om inte värre...
Jag ska erkänna en sak som ett ex till mig sa en gång.. Jag har aldrig någonsin sagt det här till en levande själ och jag vet egentligen inte varför jag skäms så för att säga det eller varför jag aldrig gjort det. Jag har burit det inom mig sen vi dejtade och jag har tänkt på det i stort sett varje dag sen dess men jag har som aldrig förmått mig till att få det ur mig för att jag är så jävla rädd. Och jag skäms som en idiot.
" Jeanette. Att du ens kunde tro att jag var intresserad av dig på riktigt och att du ens kan tro att en man nånsin kommer att bli det är ett jävla skämt. Kolla dig själv i spegeln- vem Fan vill vara med nån som du? Du är för fan fet och ful, och att ens tro att du har nåt att komma med i huvudet är för fan sjukt. Du är ett skämt Jeanette, inse det nu för du kommer aldrig att hitta nån som vill ha dig ändå."
Jag vet att han var en idiot, jag vet att han var ett jävla as, jag vet att han sa sånt för att jag hade nåt att komma med på riktigt när jag konfornterade honom om hans beteende och jag vet att jag har nåt att komma med i huvudet iaf. Men vad jag även vet är att jag är tjock och ful på utsidan och ju mer jag tänker på det desto sämre mår jag.. Jag är inte ute efter att folk ska tycka synd om mig eller att egoboosta mig. Jag ville bara få ut skiten för att på så sätt kanske få det ur mitt system och att försöka komma över det. Jag hoppas på det iaf, för from nu så ska saker hända och jag ska överbevisa det jävla aset. Jag ska fixa vikten och jag ska visa han vem som är den fula av oss på riktigt, även om jag vet att jag aldrig mer ser han eller att han ser mig. Jag ska sluta ha hans ord som ett mantra och jag ska skita i vad han och många tycker och tänker om mig. Från och med idag ska jag och mitt mensjävla pms-humör gå uppåt. Orkar inte gå runt och trycka ner mig sjävl mer, härifrån ska jag bara klättra uppåt!

Uppiggande inlägg btw.. Hahaha.. smällar man får ta när folk (aka jag) har pms dock. Som vanligt ;)