stuck in a position without any way out... eller?
Känns som att jag är en jävla fluga i ett spindelnät just nu och ju mer jag försöker ta mig loss desto mer trasslar jag in mig själv..
Visst, jag har tagit mig i kragen och jag visar inget utåt. Efter chefens lilla utbrott eller vad man ska kalla det i måndags så har jag gått runt och lett så att jag har ont i käkarna när jag är klar och jag är trött efter en hel dag på jobbet bara pga att jag måste hålla skenet uppe. Den enda gången jag inte behöver spela hur jag mår eller låtsas som att allt är bra, att jag är stark och att jag minsann klarar mig är i bilen när jag är helt själv. Desto mer skriker jag i bilen på andra bilar nu dock men det är smällar man får ta. Men jag vill verkligen Inte vara nåns börda, jag vill inte att mina vänner ska känna att de behöver samla ihop mina bitar, att jag är en belastning för nån. Jag vill att de ska se mig som den vanliga Janet, hon som inte gråter och mesar sig för minsta lilla.. Usch..
Håller iaf på att söka nya jobb nu och jag hoppas verkligen på det bästa för jag måste få ta ett steg i nån riktning innan jag bryter ihop totalt. Håll tummarna!
