muskarcusamotrebakurva

Jag vet fan inte om det är jag som är överkänslig? Eller om jag har för höga värderingar och för hög moral? För mkt stolthet kan jag villigt erkänna att jag Vet att jag har. Men det ser jag inte alltid som något negativt, jag har blivit trampad på och kallad för otroligt fula saker hela livet och först nu i vuxen ålder inser jag att det inte är ok och att jag inte vill ta mer skit. Ändå så sjönk jag så lågt att jag gjorde det igen, jag har låtit honom stampa på mig, spotta mig i ansiktet och kasta mig i rännstenen. En man som jag inte ens har behov av i mitt eget liv mer, men som pga min vän måste stå mig nära och som jag känner att jag måste försöka komma överens med.
Hon betyder så mkt för mig och jag gjorde det för hennes skull, för att hon sa att hon skulle göra slag i saken när hon väl kommer hem och pratar med honom. För att hon sa att hon skulle göra sitt bästa hon med, men det som verkligen känns jobbigt och som jag inte kan släppa är om hon verkligen kommer göra det? Och det faktum att hon inte alls reagerar så hårt som jag trodde? Som jag tycker att man kanske borde göra?
Visst, jag kanske var hård, men jag var Också under press. Visst, jag kanske borde ha hållt käften och låtit det vara och visst, jag kanske sa för mkt. Men nu efter all tid som gått, efter att ha funderat på saker och disskuterat med andra så ångrar jag faktiskt ingenting. Jag har mitt sätt att se på saker, jag har min moral och jag har mina synsättt på vad som är ok eller inte och jag hade inte tagit allt. Men att han ska komma och göra saker värre nu, att han ska försöka paja en vänskap som fram tills för bara några månader sen var starkare än sten är fan inte ok och jag känner mig krossad. Jag vill inte förlora henne men jag vet inte om jag ensam orkar kämpa lika starkt för vår vänskap mer och jag vet inte om jag trots allt tycker att hon själv kämpar för lite.. Jag kanske helt enkelt är en jävla krävande människa på alla plan trots att jag själv tycker att jag är hyfsat okomplicerad och inte krävande alls? Har man rätt att tycka att ens vänner borde stå upp för en, kämpa för en och finnas för en i ungefärlig utsträckning som man själv gör? Eller ska  man bara acceptera att alla är olika och släppa det?
Fan. Så sjukt många känslor och tankar som skjuts omkring som studsbollar i mig just nu så jag vet varken ut eller in vad det gäller nåt överhuvudtaget...

Skit i det nu iaf. Igår fyllde jag år och firade det hemma hos mami och papi med hela tjocka släkten. Det var så mysigt och som alltid när det är juggar i bilden så var det både högljutt och stojjigt och jag älskade varenda sekund. Fick massa gos av mina småtjejer och lill-smaskis och jag fick jättefina presenter av alla som kom. Jag måste nog ha den finaste familjen och släkten i hela världen<3
Idag firade jag med mina närmsta vänner och min ena kompis barn, vi möttes på pizzerian nedanför mig och åt tillsammans och sen gick vi hem till mig och fikade och åt efterrätt. Det fick bli chokladpudding i brist på fantasi och tid hos mig, men det gick hem hos alla utom min kompis dotter på snart tre år som inte tycker om sötsaker. Gullefjun, hon var så glad åt att få dricka mjölk och att hoppa i min säng och leka med barnleksakerna jag har hemma. Sötaste! <3 Fick jättefina presenter även idag och jag upptäckte återigen att jag är välsignad som har så fantastiska vänner i min omgivning, jag har verkligen den bästa fritt valda familjen!
En fattades dock och det var min fina underbara M som inte kunde komma. M- vi alla saknade dig och du fattades oss verkligen, tänkte på dig jättemkt och jag hoppas att vi kan försöka dra ihop en mysdag snart allihopa i vårt lilla gäng så vi får umgås tillsammans <3

Nu ska jag försöka orka med att ta tag i disken och sen ska jag försöka sova, imorron blir det förhoppningsvis att träffa M så att jag kan få ge henne presenten som hon har haft innestående sen i mars när hon fyllde år! Haha, bättre sent än aldrig va? Hon ska få en middag, fika, bio och biogodis. Med andra ord: en date! ;)